MariaEmma

Sjuk igen, så typiskt..ska alltid komma som olägligast, jag som hade planer för den här ledigheten men nu blev det bara till att va hemma och ruttna, tack så mycket!

Man tänker tillbaka på tiden som barn och tycker att allt var så mycket lättare då, men var det verkligen det? nej det var ju inte det, då hade man också sina problem. Om man ser till problemen idag så är ju inte dom andra så mycket att hänga i julgran, men när man var mitt uppe i dom och dom tillhörde ens vardag, då var dom stora och jobbiga. Precis som idag, problemen är stora och jobbiga. Och jag undrar om det alltid ska var så här, att det som man är mitt uppe i alltid ska uppfattas som det jobbigaste och att det alltid kommer något som är värre än det andra...

Tiden som var kommer aldrig tebax, vet inte om det är bra eller dåligt. För man vet ju aldrig vad som kommer hända den här gången... snart, men tvivlar på att det kommer bli i närheten av förut. Aldrig mer, tänk aldrig mer, nu är det helt annat, allt har förändrats och ingenting är sig likt. Ingenting alls.
Jag vill inte längre, jag vill att det ska stoppas nu, allt ska bara stanna och helst spolas tillbaka till då, inte till nu eller till sen. Jag vill ha då, ingenting annat. Och det är ganska deprimerande att veta att det aldrig kommer bli så, det kommer aldrig bli som jag vill igen. Och vad ska jag göra åt det? Ingenting

Jag har tänkt ett tag nu på det där, det där och vad är det där egentligen? jaa... vad är det där, det får helt enkelt förbli det där, ett utav dom mest avslöjande och skrämmande ögonblicken i mitt liv. Tänker på varför det egentligen blev så, var kom det ifrån liksom. Det måste ju ligga nånting bakom. Tidigare har jag bara skyllt på omständigheterna och att jag nog pushade fram det hela en aning själv, men sanningen är att det inte alls var så, det var inte mitt fel och jag tänker inte ta på mej skulden för det längre. Nu får det stå helt för dej. Du sa att du alltid skulle finnas där men gör du det nu eller? Har du gjort det förut? svaret på dom båda frågorna är tyvärr NEJ! Så vad beror det på? Det måste helt enkelt vara så att jag stör dej, du vill helt enkelt inte ha den platsen i mitt liv eller att jag ska ha den platsen i ditt. Men är det så att du inte vill eller att du inte vågar, jag vill bara veta. För så länge som jag har gått och undrat över vad felet är, om det är mitt fel.
Men då fattar jag inte hur du sen bara helt plötsligt kan bry dig så himla mycket och tro att du har rätten att komma in i mitt liv och styra o ställa och tala om för mej hur jag måste reda ut mina problem och besvär. Men vad har du för rätt att trycka ner mej på det sättet, säga att du bryr dej och att du alltid finns där för mig, när det är total lögn!

Nu orkar jag inte bry mig längre, jag har gett dig alla chanser som jag kunnat och försökt att visa dig, på alla sätt som jag är kapabel till, hur mycket du betyder för mig och vilken plats jag vill att du ska ha i mitt liv. Men det känns som om du bara skitit i alltihop och bara skjutit det ifrån dig, du skulle lika gärna kunnat spotta mig rakt i ansiktet.
Jag kommer aldrig göra om misstaget och lita på dig och tro på allt snack om en speciell relation. Du har tydligt visat mej att du tar andra i förväg och har nog med människor att bry dig om i ditt liv, och jag tillhör inte dom.
Men det är jag van vid...

- THE FRAY    <3


Puss o kram skumbanan