MariaEmma

Idag har jag vart på körskolan, och kämpar vidare med min teori och snart, snart så sitter den och då jäklar då är det dags. Jag ska fixa det, punkt slut!
Sen träffa jag Tess för en liten stund på stan, var tänkt att jag skulle till gymmet sen, men då kom pappa o hämta mej så åkte vi till farbror Håkan i bushen :P för att träffa mina kära halmstadsbor även kallade mina kusiner. Och jäklar vilka snyggingar det kommer bli, både casper och adrian har ju blivit så stora nu, träffas allt för sällan.
Det blev en liten spontan släktfest där, med vin och räkmackor, och jag trivdes som bara den ja :) Farbror Patrik är rolig han, kan inte fatta varför jag aldrig har nån pojkvän att visa upp, och vad ska man svara på det :P inget seriöst här inte blir konsigt nog alltid mitt svar.

Synd att det ska krävas såna här omständigheter, som farfars begravning imorgon, för att vi ska träffas hela släkten. På ett sätt känns det fel att känna så här men endå så känns det bra att få träffa all släkt imorgon eftersomd et är så sällan vi ses. Och jag känner mej inte sorgsen alls inför begravningen vilket skrämmer mej , man börjar ju tänka vad för kall människa jag är egentligen. Men jag kände ju egentligen inte min farfar och de senaste åren har han ju inte ens vetat vem man är, bara legat där ocht tynat bort. Så det här var nog det bästa som kunde hända trots allt.
Jag blev även tillfrågad om jag ville sjunga på begravningen, men varför då? Det kändes oxå fel, att sjunga just på den här begravningen, men för alla andra som gått bort i min närhet då, där har jag ju inte sjungit. och dom har endå betytt mer för mej och haft en mycket större del i mitt liv. Samtidigt som det känns känslokallt att säga och känna så inför min familj, men det känns bara inte rätt.
Så är jag en känslokall person egentligen eller vad? - krävs verkligen en tankeställare, för det vill jag verkligen inte vara eller framstå som.